Guldkorn

?Och Freja. Välj den där lilla åtsittande röda klänningen. Den har alltid haft en nedbrytande effekt på den manliga omgivningen.?

Jag slog av gröntandschipet genom att gnida pekfingret mot nacken. Det kändes skönt att äntligen låta tankarna vandra fritt igen när jag inte längre var uppkopplad mot tacit-nätverket. På mitt skrivbord låg buntar av papper, anteckningar, postitlappar och fotografier. Mörkbruna ringar från otaliga kaffemuggar präglade den kvarvarande hörna på skrivbordet som fortfarande inte överösts av dokument. Arbetsdagen närmade sig sitt slut och jag kände mig ovanligt trött. Inte konstigt, egentligen, med tanke på att de senaste tjugo timmarna spenderats till att analysera händelseförloppet i Nacka Forum. Vilka, utöver terroristerna, fanns på plats, vilka var flaggade sedan tidigare, hur har deras Comlink-trafik sett ut veckorna innan, fanns personer med kopplingar till andra organisationer och vilka stod som ägare till fordonen på parkeringen? Frågorna var många. Inspelningar från videoströmmarna genomgicks grundligt liksom Frejas förhör med terroristen Mathias Bovall. Just i denna stund skrapades Mathias Bovalls kropp i jakt på DNA från medbrottslingar han eventuellt inte berättat om. Det var dock en chansning. NSA-terrorister tenderade att inte vara särskilt intima med varandra. Jag reste mig upp ur stolen och bar den odiskade kaffemuggen för elfte gången till automaten. En städrobot tog då tillfället i akt och gled in under skrivbordet för att dammtorka golvet.
?Tjenare Kowalski! Hur går det med utredningen??
Det var kommissarie Berglund från grupp Grön. Deras fokus låg på organiserad brottslighet och hade tills nyligen fullt upp att kartlägga och arrestera nyckelpersoner ur den ryska maffian. Det fanns en uppsjö kriminella konstellationer på Stockholms gator och tyvärr kunde polisen och svenska europadivisonen bara lägga resurser på ett fåtal åt gången. Till skillnad från NSA hade ingen i dessa organisationer en politisk agenda, utan handlade enbart efter kommersiella intressen. Den ryska maffian livnärde sig bland annat på att sälja narkotika, vapen och piratmoduler samt hota legitima affärsrörelser med varor till svartamarknadspriser. De struntade helt i att betala den påläggsskatt på tjugo procent som det kostade att stå utanför Euro-konglemeratet.
?Tack, det går bra?, svarade jag med trött uppsyn. ?Freja fick terroristen vi tog in att sjunga. Med lite tur kan det innebära att vi lyckas penetrera NSA på allvar.?
?Det låter ju riktigt lovande?, sade Berglund med ett leende. ?Men för i helvete Kowalski, är det inte dags för dig att sova några timmar? Du ser helt förstörd ut.?
?Jo tack, jag vet. Ska bara svepa sista koppen java innan jag beger mig hem. Jag har ingen lust att somna vid ratten.?
?Det låter som en god idé. Du ser nästan mer död ut än levande.?

Berglund gick tillbaka till sitt kontor. Själv tömde jag koppen och gav den till en av städrobotarna. Min mage tålde stora mängder kaffe, men de senaste månaderna, med terroristattentat som avlöst varandra, hade den börjat ge vika. I en skrivbordslåda låg en burk med kalktabletter som företagsläkaren ordinerat. Tabletterna hjälpte när det högg som värst i maggropen och i dag kändes det som om jag svalt en cocktail av rakblad och taggtråd. Innan taklampan i kontoret släcktes drog jag på mig min svarta kavaj och svalde ett dussin tabletter. Huvudet kändes tomt och jag längtade efter att begrava mig i min älskade Mirandas mjuka famn. Att få kyssa henne, se in i hennes ljusblåa ögon och sedan somna till ljudet av hennes lätta andetag. Jag ville inget hellre i denna stund.

Sakta rullade jag ut ur det underjordiska garaget i Kungsholmen. Klockan var strax innan nio och himlen lyste i ett rosa skimmer. Vägarna var inte längre hårt trafikerade och jag kunde obehindrat röra mig i riktning mot Telefonplan. En grupp unga män på motorcyklar passerade mig i hög hastighet på Liljeholmsbron för att sedan försvinna längs med Södertäljevägen. För femton år sedan, när jag var en ung nyexaminerad polis, hade jag tagit upp jakten och försökt arrestera åtminstone en av dem. Nu orkade jag inte ens registrera deras nummerplåtar. Om man jobbar med politiska terrorister så känns en fortkörning i sammanhanget föga relevant. Det enda som hördes i bilen var ljudet från polisradion. Ett butiksrån hade nyligen ägt rum nära Östermalmstorg och det kommunicerades hurvida dödligt eller icke-dödligt våld skulle tillämpas. Rånarna verkade mycket aggressiva och i förvirringen hade en gisslansituation uppstått. Innan upplösningen utspelades hade jag hunnit parkera och stängt av motorn. Med åren hade mitt sinne luttrats, inte längre berördes jag av händelser som tidigare känts viktiga ? till och med livsavgörande. Utöver Miranda och mitt arbete fanns inte mycket som passerade det cyniska filter som ? under tiden hos svenska europadivisionen ? allt mer begränsat mitt intresse för omvärlden. Andas, överleva och älska, det var det enda som betydde någonting.

Min lägenhet låg på översta planet i ett funkishus på fem våningar. Området runt om var, i Stockholms mått mätt, relativt lugnt med ett fåtal utslagna hemlösa som vilade på trottoaren utanför porten. Utöver dessa socialt missanpassade skedde förvånansvärt lite våld och det var säkert ett halvår sedan som en skottlossning överröstade trafikbruset. Ur kavajfickan plockade jag upp några småslantar och gav dessa till Harry, ett snällt gammalt fyllo som brukade hålla min bil under uppsikt. Vi hälsade och han gav mig sitt sentimentala tandlösa leende. I sina händer höll han en flaska Explorer och en ostsmörgås. Vår relation hade aldrig nått längre än att vi stiftat denna ömsesidiga uppgörelse, även om jag starkt betvivlade att han någonsin skulle rädda bilen från skadegörelse eller inbrott. Jag gick uppför trapphuset och öppnade dörren till min lägenhet. Rummet innanför var nersläckt så jag tände lampan i hallen och hängde av mig kavajen. Därefter gick jag in i köket och hällde upp ett glas whiskey med is. Smaken var len och rund och jag kände hur stressen började släppa. Nu skulle det bli skönt att gå och lägga sig. I sovrummet satt Miranda på sin stol och väntade med slutna ögon. Hon såg oemotståndligt vacker ut i sitt långa blonda hår, sin gräddvita hy och med en teddy som gjuten på den perfekta kroppen. Jag gick fram och lät min högra hand stryka längs med hennes panna. På ett ögonblick öppnades hennes ögon och våra blickar möttes för första gången på nästan två dagar.
?Hej älskling! Har du haft en bra dag på jobbet??
Försiktigt lutade jag mig framåt, greppade hennes bakhuvud och förde hennes ansikte mot mitt. Vi kysste varandra under några korta sekunder.
?Det har varit intensivt. Jag ska bara duscha. Gå och lägg dig i sängen så länge.?
Miranda nickade medgivande. I en hastig rörelse ryckte hon ur laddaren som satt ansluten i nacken och kröp därefter ner under det stora bomullstäcket. Jag tog av mig mina kläder och gick in i badrummet. Under tiden som vattnet blev varmt betraktade jag mitt ansikte i spegeln. Mycket riktigt såg jag trött ut. Mina kindben var spända och pannan rynkad i ett försök att hålla de kisande rödsprängda ögonen öppna. Mungiporna drogs nedåt, lika sura som om jag just sugit saften ur en citronskiva. Ur duschkabinen började ånga stiga och det var dags att kliva in. Det varma vattnet piskade befriande min mörbultade kropp.

Tillvaron hade inte alltid varit så här. I ett tidigare liv hade jag varit en gift man, något av en idealist, och brukade ta mig tid att äta på restauranger och njuta av livets goda. Men när NSA inledde sin terrorverksamhet och jag blev förflyttad till svenska europadivisionen så förändrades tillvaron radikalt. Min tålmodiga fru höll ut under några mödosamma år. När jag knappt hann träffa henne under helgerna gav hon så slutligen upp. Hon gjorde rätt i att lämna mig. Arbetet blev det mest betydelsefulla i mitt liv. Tills för två år sedan var jag fullkomligt ensam och brukade döva mina smärtor med alkohol och erotiska Comlink-chattar. Det var under den mest destruktiva perioden som jag träffade Miranda. Berusad flanerade jag ensam en natt i Hornstulls burleska kvarter och i ett skyltfönster uppenbarade hon sig. Miranda, som hennes modell hette, var en ängel som trängdes bland perveterade demoner. Dagen därpå gick jag in i butiken och räddade henne från fula gubbar och sexleksaker. I dag väntar hon plikttroget varje kväll på stolen bredvid sängen. Hon ställer aldrig några krav, erbjuder bara sin vilkorslösa kärlek och ger mig den ro jag behöver för att orka livets utmaningar.

Innan jag klev ut ur badrummet gav jag spegeln en sista blick. Den var immig och min reflektion grummlig. Det är så jag ser ut inombords, tänkte jag. En form vars konturer inte längre är synliga och vars substans sakta dränerats genom år av hård cynism. Med ett badlakan svept runt höften gick jag in i sovrummet och satte mig på sängkanten bredvid Miranda. Hon låg på mage och blottade endast sitt huvud och ett av skulderbladen. Sakta drog jag handen genom hennes hår, lät den sedan smeka den avlånga nacken för att slutligen låta den vandra ner. Miranda började sucka tungt och med en diskret rörelse lossade hon på badlakanet. Jag lyfte på täcket och lade mig ovanpå henne. Under akten höll jag om henne, överröste henne med kyssar, konstant i behov av närhet och värme. När vi var färdiga fortsatte jag att hålla om henne. Hennes läppar var blott en centmeter från mina när jag somnade.

Älskade robot, du är det enda som hindrat mig från att falla handlöst ner i avgrunden.

Kapitel 3

Med sina sju miljoner invånare var Stockholm Skandinaviens största stad. Överallt trängdes människor. Kundkassar med tryckta logotyper irrade vilset omkring i ett hav av människor.  Husfasader, inlindade i LCD-film, visade reklamfilmer i ett oavbrutet tempo. På Drottninggatan simmade delfiner längs med skyltar och fönster, fram och tillbaka från Sergels torg till Olof Palmes gata, och leksamt bollade de en parfymflaska sinsemellan. På en annan vägg satt en gigantisk Buddha-figur och vinkade uttryckslöst. I bägge händerna höll han kartonger med asiatisk mikrovågsmat. Ovanför människornas huvuden svävade hologramprojicerade fabeldjur, paket med frukostflingor, raketer från förra århundradet, märkesvaror och kinesiska rispapperslampor. Jag brydde mig väldigt lite om vad som pågick runt omkring mig. Just nu ville jag bara hem så jag kunde förbereda mig. Det kan låta konstigt, att jag, en humanoid, bor i en lägenhet, men den ingår i min uppsättning. Jag är i många avseenden en spegelbild av människan - och människan har alltid behövt ett hem. Skulle jag förstå dem behövde jag empiriskt inrätta mig i deras livsstil.

 

Jag bodde i en av de många bostadscylindrar som stod staplade innanför tullarna. Totalt fanns ett hundratal av dessa trehundra meter höga betongglaspjäser. De var en del av den miljonsatsning i länet som pågick för tjugo år sedan. Stockholm har alltid varit mycket konservativt med en stark ovilja att riva gamla opraktiska hus. I smakråden satt innovationsbefriade bakåtsträvare som tröttsamt föredrog den arkitektur som alltid funnits där. Lösningen blev cylindrarna. De kunde staplas lite varstans, då de upptog en begränsad yta på trehundra kvadratmeter. Varje våningsplan kunde sedan beskäras efter köparnas tycke och smak. Vissa bodde stort och flott, de flesta trångt och fattigt. Min lägenhet var en mellanmodell och cylindern den befann sig i stod uppställd på Kungsträdgården tillsammans med fyra andra. Tillsammans bildade de en femkant och på taken knöt en bro dem samman. På kvällarna brukade äldre människor promenera däruppe och njuta av utsikten. Själv hade jag bara varit uppe på taket en gång. Det var en regnig februarikväll för två år sedan. Hela staden var mörk och tyst. Ett terroristattentat mot Stockolms viktigaste elgeneratorer hade kortslutit hela staden. Endast ett fåtal självförsörjande statliga byggnader lyste upp i det annars becksvarta mörkret. Människorna på taket tittade förvånat ner, samtalade om vad som pågick och undrade när ljuset skulle komma tillbaka. Ingen verkade överdrivet orolig. Kort därefter hördes ett mumlande ljud, som växte, och växte och växte. Det var ett ångestladdat men likväl skräckinjagande vrål - inte från en person utan ett hundratusental. Människomassor, som till synes bara stått avvaktande och stilla, började klumpa ihop sig och jag kunde se, efter att ha zoomat in och etablerat visuell kontakt med NK-husets entré, hur män, kvinnor, gamla, barn - ja alla, satte igång att attackera varandra. De var som djur. Hungriga djur. Blodet forsade ner längs med trottoaren och vid en trappuppgång satt en äldre kostymklädd herre och tuggade på en död kvinnas hand. Bredvid hoppade en ung man jämfota på en annan ung mans huvud. Hela händelsen ägde rum i city, Östermalm samt Södermalm under det korta loppet av fyra minuter. Därefter fanns insatssoldater, polis, till och med några av europadivisionens specialenheter - inklusive mig själv - på plats. Vi fick använda nät för att fånga de överlevande. Den kvällen dog totalt tjugotvåtusen människor. Det var NSA, tillsammans med den tyska kamratorganisationen DAW[1], som låg bakom attentatet. Efter att NSA hade sprängt elgeneratorerna hade DAW-terrorister spridit ut gastabletter med starka hallucinogener som ökade aggressiviteten och lamslog all form av rationellt tänkande. En människa som utsatts för drogen förvandlades under några timmar till en ologisk fullblodspsykopat, kapabel att mörda, lemlästa och äta. Enligt vissa källor bröt NSA med DAW direkt efter attentatet. Vad som framkom var att NSA hade missuppfattat drogens effekt, de trodde den enbart skulle förvirra, medan DAW enligt våra tyska kollegor varit mycket nöjda med resultatet. Vi lärde oss två saker från den kvällen. NSA hade - trots otaliga mord bakom sig - ett samvete och var inte beredda att gå hur långt som helst i sin terrorverksamhet. DAW däremot, som fram tills då varit relativt okända, kunde räknas till en av Europas farligaste terrorgrupper.

 

Jag öppnade portdörren till mitt hus och klev in i en avlång korridor. Väggar och golv bestod av enkla grå-vita aluminiumplattor. Längst in i korridoren fanns två hissdörrar och bredvid dem en automat som sålde godis, läsk, tvättkuponger och kondomer. Bortsett från svarta skomärken på golvet ingavs en känsla av renhet, nästan som om korridoren vore en operationssal av någon sort. Jag pressade min tumme mot avläsaren vid hissdörren och uppgav mitt identitetsnummer. Det plingade till och dörren öppnades. Under tiden som hissen for upp till våning 47 spelades långsam saxofonjazz ur små högtalare som satt fastmonterade i taket. Ur min svarta läderhandväska plockade jag upp nycklarna till lägenheten, samtidigt som jag nynnande till musiken. Det var ett av mina mänskliga karaktärsdrag. Jag gillade att nynna till musik. Musik fick mig att må bra, i synnerhet klassisk musik och jazz. Den klassiska för att den påminde mycket om mig själv - en strukturerad databas, mängder av små fragment som i en samordnad harmoni blev till musik, till något enhetligt, till en kropp. Jazzen däremot, den är spontan, utforskande, saknar barriärer. Den är mänsklig därför att den inte alltid behöver nothäften för att spelas. Jazzen liknar, med sin fria vilja, den mänskliga själen - det som gör varje individ unik. Det som jag till viss del redan är och det som jag önskar mig blomma ut till.

 

Väl hemma slängde jag av min blå sportjacka på en svart läderfåtölj. Min lägenhet var en sparsamt inredd tvåa med panoramafönster och ett trångt kök. Vita väggar, parkettgolv i imiterad ek, några enkla tavlor med svart-vita landskapsfotografier, en soffgrupp klädd i åtsittande svart läder med synliga vinröda sömmar, ett stort skrivbord i valnöt och lampskärmar av aluminium. Mitt i soffan låg en gammal docka med porslinsansikte. Det var en av labbteknikerna som tyckte att jag skulle ha den. Hon sade att hon hade fått ärva den av sin mormor, men att den passade bättre hos mig, den var ju ändå en del av min historia. Jag vet fortfarande inte om hon var föraktfull eller vänlig, men oavsett vad låg dockan där den låg. Den påminde mig ständigt om ett otvivelaktigt faktum; jag är ingen människa. Jag är en tänkande, talande, gående docka. En avbild av människan, skapad av människan, underordnad människan.

"Freja, kan du svara?"

Det var Kowalski. Han tog kontakt via tacit-länken.

"Ja, det går bra."
"Vi har fått uppgifter om vart Mercedesbussen vid Nacka Forum tog vägen. Den ska ha åkt in i ett garage nära Orminge Centrum. Vi kunde aldrig upprätta visuell kontakt med föraren. Garaget fattade eld en minut efter att bilen parkerat. Just nu har vi labbpersonal på plats för att se om det går att säkra DNA, men det ser mörkt ut."
"Jag förstår. Det var inte oväntat."
"Nä, jag tänkte bara uppdatera dig om läget. Lycka till i kväll."
"Tack."
"Och Freja. Välj den där lilla åtsittande röda klänningen. Den har alltid haft en nedbrytande effekt på den manliga omgivningen."

Jag tog på mig klänningen och ställde mig framför spegeln för att sminka mig. Ur en gammal grammofonspelare, som följt med hem efter ett narkotikabeslag i en antikvitetsaffär, spelades en vaxplatta med klassiskt piano. Det var också ett av mina karaktärsdrag. Jag fascinerades av enkel mekanik, av hur något så primitivt ändå kunde väcka känslor. Teknikliberalismen var den enda sanna vägen, men kärleken till föråldrad teknologi, den kan nog endast jämföras med hur vissa människor älskar att släktforska. Kvinnan mitt emot mig, i röd eldig klänning och axellångt mörklockigt hår, var mycket vacker. Det var inte av högmod som mina skapare givit mig ett fördelaktigt utseende. Kowalski var inte sexistisk i telefonen när han tipsade om klänningen. Allt handlar om taktik, om att maximera sitt utgångsläge i varje tänkbar situation. Skönhet är ett av de allra mest effektiva medel att manipulera omgivningen med, om inte, låt oss säga, någon skall skuggas. Men till sådana uppgifter finns redan fullt kapabla människor.

 

Hastigt slängde jag en sista blick i spegeln. Allting var perfekt. Den röda klänningen matchades med en tunn svart sjal i sammet, ett armband i guld och svarta lackade sandaler. Tyvärr kunde jag inte bära högklackat. Jag må se smal och nätt ut men min totala kroppsvikt låg på hundrasextiotre kilogram. Klackarna skulle brytas av innan jag hunnit lämna huset. Utanför sken fortfarande kvällssolen och jag beslutade mig för att ta en promenad längs med vattnet till Slussen. På vägen ner delade jag hiss med en av mina grannar, en medelålders väderbiten kvinna i träningsoverall och med en cigarett hängandes trekvart i mungipan. Vi hälsade på varandra, hon såg aningen besvärad ut och lät sin blick fästas vid våningsvisaren. Väl utanför sade vi hej då, hon tände sin cigarett och gick med raska steg i riktning mot närköpet bakom Café Opera. Enligt europadivisionens databas hette hon Mirjam Gedin, var 42 år gammal, tidigare straffad för fortkörning, frånskild utan barn och jobbade inom vården. Det är något jag instinktivt gör när jag träffar människor. Jag kollar deras uppgifter, ser om det är något som sticker ut eller verkar misstänksamt. Skulle så vara fallet, vilket sker vid jämna mellanrum, så flaggar jag dem i databasen - vilket innebär att de senare ingår i ett register för potentiella gärningsmän. Mirjam Gedin slapp dock undan. Hon verkade inte benägen att begå allvarliga brott, eller åtminstone, brott som vi på svenska europadivisionen intresserade oss för.

 

Längs med Skeppsbron guppade en armada av färjor. Den röda kvällssolen gnistrade i det mörka vattnet och himlen var en palett av rosa nyanser. Sommarvärmen låg som ett tungt och tryckande täcke och temperaturen gick att uppmäta till 32° Celsius, vilket var normalt så här års. Några fiskmåsar samsades om ett korvbröd och längs med kajen satt medelålders män och fiskade. Stockholm var en våldsam stad men i denna stund kändes allting fridfullt. Jag fortsatte förbi Slussen och upp längs med Götgatsbacken, samma vägsträcka som NSA-terroristerna använde för två dagar sedan. LCD-skärmarnas budskap dundrade ut bland promenerande och det var svårt att värja sig från bilderna på lyckliga Comlink-användare.

"Uppgradera ditt Comlink i dag och få tillgång till femhundra nya världar, bättre verktyg till att bygga VR-vänner, fler chattrum och en kostnadsfri läkarundersökning av tinningarna. Allt till en kostnad av tvåtusen euro."

Det var ett av de problem som Comlink tampades med. VR-utrustningen, som bestod av en skärmhjälm med två elektrondatasändare tryckta mot tinningarna, kunde ibland vid överanvändning resultera i grågröna färgskiftningar på den utsatta huden. Oftast var färgskiftningarna harmlösa, men en av tusen riskerade att utveckla svårartad hjärncancer. Om en människa däremot - i god tid - undersökte sig så gick cancern i flertalet fall att förebygga. I praktiken var Comlink inte farligare än att dricka alkohol enligt forskningsresultat från Euro Media Corporation.

 Efter en genväg genom Björns trädgård var jag äntligen framme. Kobra låg på Tjärhovsgatan och var, som min vän NSA-terroristen Mathias uttryckte det, ett riktigt örbarställe. Källarklubbens utsida lystes upp av lila neontext som bokstaverade Kobra i linjär stil. Vid ingången stod några personer med bohemiska 1920-tals kläder och samtalade om nyauktoritär konst under ett moln av cigarettrök. De talade med erfarna röster och refererade till utlandsresor och egna produktioner. Under ett kort ögonblick, när männen i sällskapet lade märke till mig, stannade de upp - illa dolt - och betraktade min kropp. En av dem gick fram, presenterade sig som konstnär och frågade om han fick måla mitt porträtt. Med ett leende tackade jag nej. Självsäkert passerade jag honom med rest haka och gjorde därefter entré. Det var dags att jobba igen.

Tänk det otänkbara, när du, blott tjugofem år gammal, idkas blottlägga det förskönande misstaget. Då vardes det endast ett ljus av upplysning, bortom dammiga vrår av osäker teologi, skrattretande shamanism och all den sakrala tvetydigheten. Mytologins innersta väsen, den bestraffande rätten bortom effektsökeriets oövervinnliga retorik, påvisar lustans profana lättja, den skamfulla nakenhet som beivrar kyskhetens demonisering. Det är den sanna smärtan, bröder och systrar.

Misstolka mig inte nu, jag förspråkar inga anti-spel budskap på den här sajten, även om jag själv ytterst sällan spelar om pengar. Men läs artikeln här nedanför. En bättre gestalning av hur saker och ting - väldigt snabbt - kan gå fel finns knappast.

Tryck här för att läsa artikeln.   

Alla inlägg behöver inte vara milslånga. Så det så.

Det var eftermiddag och solen stod fortfarande i zenit. Ovanför den spruckna motorvägen hängde lummiga grenar, nästan som utsträckta händer, vars stammar befann sig bakom de lövklädda betongmurarna. Torkat gräs och små buskar smyckade den annars röda jorden vid sidan av vägen. Innifrån den trygga jeepen kunde vi se hur kvinnor i batikkjolar med tung packning vandrade i stillsam takt. Några av dem tuggade sockerrör medan andra bara lunkade med blicken fäst mot marken. En man i mörkblå kavaj drog en cykel, fullastad med kastruller som spänts fast runt pakethållaren. Vi var på väg mot ett av Harares vita köpcentrum. Kontrasterna var enorma mellan de stånd och små kiosker som sålde läsk, kakor, majsmjöl och enkla basvaror och de stora köpcentrens utbud. I dessa fanns affärer med kläder, klockor, glasögon och dyr keramik. Mataffärer utbjöd flingor, tårtor, konserver, rymliga köttdiskar och stoltserade med personal som bar de tunga matkassarna till bilarna utanför. I köpcentren rymdes också snabbmatskedjor i anslutning till en biograf som visade amerikanska storfilmer. Hade man tur fanns även små stånd som sålde samosas, indiska friterade degknyten med fyllning.

"Rhoddarna", som de vita urrhodesierna kallades, var sällan vackra att skåda. Ett typiskt äldre par klädde sig i lediga smaklösa kläder. Kvinnorna bar upptupperade frisyrer och blommiga klänningar med skärp, medan männens hakor pryddes av stora vita skägg, hängslen bar upp deras beiga korta skjorts och längs med benen klättrade de vita knästrumporna följt av ett par sandaler längs ner. Ibland såg man dem komma åkandes med svarta arbetare i bagaget, samtidigt som deras hund gjorde dem sällskap i framsätet. Endast ett fåtal diplomatfruar, många gånger etiopier, urskiljde sig från mängden med sin skönhet och goda känsla för stil.

Det var till en sådan plats vi rörde oss. Trafiken var ett strukturerat kaos. I diken låg välta motorfordon och runt omkring - i rasande fart - åkte pickups, överlastade med människor. Väl framme vid parkeringen väntade gatubarnen med gula ögonvitor. För en slant vaktade de bilen så att den inte skulle bli stulen. Vår vistelese blev dessvärre ganska kort. Inne i matbutiken hann vi knappt lägga en chipspåse i kundvagnen förrän vi stod öga mot öga med en militär. Han såg självsäker ut, bar automatvapen och runt midjebältet hängde några tårgasgranater. Vi skulle genast bege oss därifrån. Arga demonstranter väntades anlända till köpcentret inom en halvtimme och bland dessa var vita inte särskilt populära. Det blev en språngmarsch till jeepen utan matkassar och hyrfilm. Lyckligtvis hade vi pasta och lite matrester hemma så vi behövde inte vara hungriga. Dagen därpå gick inte en rad om vad som skett att läsa i The Herald. Däremot hur lyckat den pågående jordreformen genomdrevs av Robert Mugabe.

Tills för ungefär ett år sedan jobbade jag som regelbunden skribent för ett kommersiellt magasin - ett magasin vars namn jag inte tänker avslöja. Jag vill helt enkelt förbli anonym. Även om det var ett mycket lärorikt och roligt skede i mitt liv, det var det verkligen, så fick i princip allting annat bortprioriteras. Hektiskt var bara förnamnet.

I dag är jag mycket fattigare men det man förlorar i pengar vinner man i tid. Nu har jag hunnit läsa fler böcker, se fler filmer, besökt fler utställningar, umgåtts frekventare med vänner, druckit mer alkohol, skrivet mer i bloggen och kanske det viktigaste - sett mer på tv. Vid Maos lilla röda, vad jag har förbrukat sofftid framför ett oändligt antal tv-serier. Jag älskar tv-serier, i synnerhet när de blivit så otroligt jävla bra. Under min tid som skribent hade jag tur om jag hann se ett avsnitt av Cagney & Lacey klockan 02.30 en onsdagsnatt.

Så för alla er tv-serieälskare, eller missbrukare, kan jag verkligen rekommendera den här artikeln i nättidningen Salon. Det är en skönt avslappnad, bitvis elak och sarkastisk, sammanfattning av alla kommande serier från samtliga stora amerikanska tv-bolag. Heather Havrilesky heter skribenten och hennes visdomar håller högsta klass.

Det finns särintressen och sedan finns det särintressen. Efter en vanlig dammsugning av webben hade jag turen att stöta på denna imponerande hemsida. Det är alltså några entusiaster som beslutat sig för att skapa ett helt bildbibliotek tillägnat flygplansmat. De flesta flygbolagen finns representerade och upphovsmännen har dessutom gjort en specialsektion dedikerad till flygplansmat från förr. I den återfinns bland annat fotografier från en SAS-flygning under det glada 80-talet.

Tror aldrig att jag reflekterat över det här tidigare, men flygplansmat, det är vackert att titta på. Allting är funktionalistiskt, tillrättalagt, var sak på sin plats. Det är en oemotståndlig komposition som så lätt förbises, men som dessa entusiaster kommit till insikten att tillvarata. Jag kan bara applådera!

Jag har hamnat i ett dilemma. Tänkte skriva lite lekfullt om bilden här ovan, hitta på en passande historia som jag med allvarsam ton skulle lägga upp här på bloggen. Ungefär som Kort om kort, för den som minns det. Men nu har det verkligen krockat. Hur i helsike kan man skriva något bortom den ironiska lättjan som ändå känns relevant för bilden? Hjälp mig, snälla. Det vore roligt om åtminstone en person tog sig an uppdraget.

Ibland händer saker som man bara blir så lycklig av. Det kan vara alltifrån stora betydelsefulla saker som ett nytt jobb, en miljonvinst på lotto eller en svensk i rymden. Men stora grejer händer inte särskilt ofta och ibland inte alls. Därför är det egentligen de små sakerna som gör att vi kan tolerera den grå vardagen.

Gissa då om jag blev lycklig när jag läste den här artikeln i New York Times. Leonard "Mr Spock" Nimoy, alla trekkers lilla älskling, denna allvetande och moraliskt ofelbara besättningsman på rymdfarkosten Enterprise, denna mästare i tummen-på-nacken-så-svimmar-du, denna nördikon och hjälte, har nu släppt en fotobok redo att nå ut till de stora massorna. Boken heter Full Body Project och är en uppsättning nakenbilder på rejält överviktiga kvinnor.

Karln är 76 år gammal och känns lika gubbsjuk som sin gamla kollega William Shatner. Men lite mer kinky och arty, vilket gör mig extra lycklig. Varför ska just denna kategori inom fotografi hållas gisslan av 30-någonting hippa modefotografer, som ändå är så ironiska att skönheten glöms bort i kontexten. Då är det bra med försiktiga och ödmjuka snuskgubbar som inte längre har något att bevisa. I synnerhet om de heter Leonard Nimoy. Vem vet, i framtiden kanske vi inte bara minns honom som Mr Spock, utan även som det nya århundradets Anders Zorn.

Tänkte tipsa om två enormt bra artiklar i Dagens Nyheter som publicerades nyligen. Den ena är en intervju med mellanösternkorrespondenten Robert Fisk, som jag skrivit om tidigare här på bloggen. Han berättar om sin hektiska tillvaro, om tröttheten och om alla de fasansfulla händelser han bevittnat genom åren.
Tryck här för att läsa intervjuen.

Den andra är en essä om den polske utrikesjournalisten och författaren Ryszard Kapuscinski - skriven av hans svenska översättare Anders Bodegård. Detta är en kort biografi som behandlar Ryszard K både som person och yrkesman. Fascinerande läsning.
Tryck här för att läsa essän.

Vad som sammanbinder dessa två män är inte bara deras politiska engagemang, deras resande runt om i världen eller deras skarpa intellekt. De har också ett fantastiskt språk och en sällsam närvaro när händelsers tillstånd återberättas. K Special på SVT körde en dokumentär i går om Truman Capote som jag också gärna vill rekommendera. Tyvärr blir det ingen länk på grund av att SVT valt att inte lägga upp dokumentären på webben (av säkert förklarliga upphovsrättsliga skäl).

Kapitel 2

"Nu är det min tur att snacka! Ni neorealister vägrar inse fakta. Allt vi upplever, allt vi ser, alla intryck, alla lukter, alla känslor och minnen är bara produkter av vårt eget medvetande. Verkligt eller inte verkligt är egentligen irrelevant. Varför ska vanligt folk inte äga rätten att själva bestämma över sina liv?"
"Ännu ett klassiskt teknikliberalt exempel. Vad ni glömmer är hur vårt samhälle egentligen ska fungera om varenda människa väljer att vara kung i sin egen pseudoverklighet."
"Jaså, och på vilket sätt är den digitala verkligheten falskare än den vi föds in i? Alla intrycken är ju desamma, skillnaden är att vi får vara våra egna ödens arkitekter. Är inte det höjden av demokrati så säg?"
"Sedan när har digitala buffébord mättat några magar? Och vilken demokrati låter makten stå ohotad medan massorna lever ut sina mest narcissistiska drömmar i låtsasvärldar?"

Ljudet kom från en videoskärm någon glömt att stänga av i fritidsrummet. Det var ett debattprogram på svenska EuroChannel6 som handlade om den växande VR-marknaden. Den europeiska presidenten hade lovat att innan år 2060 skulle nittio procent av EU:s invånare få tillgång till tekniken, vilket retat gallfebern på neorealistiska organisationer - de så kallade bakåtsträvande parterna. Oftast bestod dessa av politiska feltyckare, diskussionglada icke-produktiva sällskap, som gärna missbrukade sina demokratiska rättigheter med anklagelser mot presidenten och hans regering.

"Vad vi försöker säga är att solidariteten är på väg att självdö. Och vad händer egentligen med ett samhälle utan mänsklig kontakt? Det är redan illa i dag, men hur kommer det se ut om tjugo år när alla är uppkopplade via ComLink?"
"Den mänskliga interaktionen fortsätter ju. Skillnaden är bara att vi byter arenor. Förut träffades vi på kaféer, barer och torg. Numera samtalar vi i digitala rum, designade exakt efter varje enskild individs tycke och smak."
"Det är en del av min poäng. Människor möts inte längre på offentliga platser. Folk har helt enkelt slutat prata med varandra. Alla som rör sig utomhus är bara ute efter att konsumera; köpa de varor som görs reklam för i chattrummen."
"Nu tycker jag att du är väldigt generaliserande. ComLink är vår tids offentlighet. Systemet fyller samma funktion som de gamla badhusen i Rom, kaféerna i upplysningens Paris eller föreningslokalerna i folkhemmets Sverige."
"Men du glömmer en viktig detalj. Till skillnad från ComLink var samtliga nämnda platser utmärkta att diskutera politik i utan att behöva bli avlyssnad."
"Jag vet nog hur konspiratoriska ni neorealister är. Regeringen har ingen avsikt att avlyssna privata samtal. Har man rent mjöl i påsen så har man heller inget att oroa sig över."
"Du menar om man inte talar kritiskt om makten?"
"Jag talar om terrorism, inte paranoida personer som er själv som tycks tro att allt ni gör är av intresse."

ComLink var det stora gemensamma nätverket för miljontals användare. Det var en digital mötesplats i vilken användarna kunde bygga egna hus, möta varandra och forma allt runt omkring sig. Vissa bodde i medeltida världar, andra i kitschiga små paradis med regnbågar, idylliska stugor som tagna ur hötorgskonsten, gator av guld och sjungande glada fabeldjur. Sedan fanns förstås återskapade historiska platser som 1920-talets Paris, biblioteket i Alexandria och de jazziga franska kvarteren i New Orleans till mindre intellektuella och mer publikfriande miljöer som Disney World i Florida och Ibizas technodunkande diskotek. Men det fanns också andra - olagliga - destinationer för dem som inte kunde nöja sig med det ComLink erbjöd. Genom att använda piratmoduler, köpta på svarta marknaden, till sin VR-utrustning gick det att logga in på nätverk utanför Euro Media Corporations kontroll. Här fanns bland annat chattrum med förespråkare för NSA och andra olagliga organisationer. Att bli påkommen med en piratmodul gav direkt tjugo års fängelse, så de som sysslade med försäljning av sådana produkter var mycket hemlighetsfulla. Oftast krävdes rekommendationer i flera led innan man presenterades för en säljare. Nätverken var också krypterade och bytte ständigt lösenord och servrar. Inom europadivisionen skedde självklart kontinuerliga avlyssningar från ComLink, men det var sällan något av känslig natur som uppdagades. Det var piratnätverken som var intressanta för vår spaningsverksamhet.

Jag reste mig från laddningsstolen och stängde av videoskärmen. En gång i veckan var jag tvungen att fylla energidepån och uppladdningen tog runt en timme. I jämförelse med människor, som var i behov av minst sex timmars sömn per natt, var våra små avbrott för uppladdningar mycket korta. I spegeln som stod bredvid dörren ut mot korridoren kunde jag se att labbteknikerna gjort ett bra jobb. De hade varit tvungna att byta ut den syntetiska huden på mitt ansikte. Lyckligtvis fanns flera uppsättningar på lager. Jag begav mig ute i korridoren och mot fångcellerna. NSA-terroristen som vi tidigare tillfångatog befann sig i ett av dem. Våra fångceller liknade mycket de så kallade tortyrrum franska surrealister utvecklade åt den kommunistiska motståndsrörelsen under spanska inbördeskriget. I dem fanns varken toaletter eller rinnande vatten, bara väggar och golv i underliga lutningar. Sängen hängde snett så att fången, varje gång han eller hon lade sig ner, rullade ner på golvet. Rummet hade bara ett hörn där det gick att sitta, och det var mycket obekvämt och kantigt. Under tiden fången plågades av rummets arkitektur projicerade vi obehagliga och ologiska videoklipp på väggarna och spelade störande ljud när fången var på väg att somna. Genom lufttrumman sipprade vi också in hallucinogener som framkallade extrem ångest och rädsla. Vi hade hållit NSA-terroristen bakom lås i trettiosex timmar och han var nu på väg att knäckas. Skakande satt han i det dunkla hörnet och rufsade i sitt långa hår. Han var naken och mumlade tyst för sig själv, med ofokuserad blick, för att sedan hålla för öronen och börja sjunga. Jag gick in i rummet och satte mig på huk bredvid honom. Min hand letade sig in i hans tjocka hår för att sedan knytas. Med en snabb rörelse slog jag in hans huvud i väggen.
"Nu tänkte jag att vi två skulle ha ett litet samtal", viskade jag i hans öra.

NSA-terroristen tittade skräckslaget på mig och började gallskrika. Han var bortom all fattningsförmåga. Jag tog tag i hans arm och släpade honom till fångarnas duschrum. Bakbunden på en stol sköljde jag kallt vatten över honom för att han skulle återfå medvetandet. Allt ingick självklart i standardprotokollet för förhörsteknik. När han kvicknat till lutade jag mig över honom och tittade djupt in i hans ögon.
"Det du just upplevt är bara början på vad som komma skall, om du inte sammarbetar med oss. Efter vad du gjort har jag befogenhet att göra precis vad som helst med dig. Förstår du vad jag säger till dig?"
Han tittade in i mina ögon, som om han nästan vore paralyserad.
"Ja", svarade terroristen med darrande röst.
"Bra. Jag vill också varna dig. Om du ljuger, om du så mycket som kommer med en endaste liten lögn, kommer jag pressa mina fingrar in under din bröstkorg och vrida av ett revben. Och tro mig, jag är en vandrande lögndektor. Ingen har någonsin lurat mig."
Skräckslagen nickade han i samförstånd. Han verkade vilja sammarbeta. Egentligen ogillade jag att tortera människor, att behöva betrakta muskler spännas vid smärta, känna knastrande armbågar när underarmar vridits runt ett fullt varv och höra dem gråta, böna och skrika ut sin ångest. De enda fångar som generellt krävde tortyr var terrorister, dessa feltänkare som med ideologins hjälp byggt murar mellan sig själva och resten av världen. Deras naivitet baserades på en omöjlig utopi; tron på solidariteten människor i mellan, ett samhälle där alla tjänar ett högre kollektivt syfte. Grundtanken må kanske vara god, visst gillar människor att hjälpa varandra, men i slutändan är det ändå det egna välbefinnandet som betyder något. Ideologierna har spelat ut sin roll. Regeringen är inget annat än ett organ som administrerar folkets välbefinnande och för det behövs inga partier, i synnerhet när varje individ kan bygga sin egen värld i ComLink. Människans starkaste drift är egoismen, så varför motarbeta företagen och regeringen när de tillhandahåller exakt vad mänskligheten alltid önskat sig? Ideologier passar bara i ofullständiga samhällen, men i Europa saknas inget. Varuhusen är alltid fulla, reklamen informerar allmänheten om nya produkter och ComLink är det ultimata självförverkligandet. Det enda som talar emot denna drömtillvaro är de jobb människorna tvingades ägna sig åt för att försörja sig själva. I mina ögon är det ett litet pris att betala. Men NSA och neorealisterna ville inte anpassa sig, de ansåg att teknologin och kapitalismen var detsamma som korruption bara för att presidenten och företagen agerade efter vinstintressen. Vad de vägrade inse är att profiten alltid varit civilisationernas smörjmedel, vilket i sin tur gjorde feltänkarna till bakåtsträvare, när de inte följde strömmen som alla andra. Därför var de ett hot mot samhället.

"Okej. Jag börjar enkelt. Vad heter du?"
"Jag heter Matthias Bovall."
"Bra. Jag ser att du talar sanning. Så, vad hette dina vänner då?"
"Jag vet faktiskt inte", stammade Matthias. "Vi använder kodnamn för att inte avslöja varandra."
"Jaså? Så, vilka var deras kodnamn?"
"Namnen var tagna ur boken ?Du sköna nya värld?. Tjejen kallades för Lenina och grabbarna för Bernard och Helmholtz."
"Vad var ditt kodnamn?"
"John.", sade terroristen med en kort andingspaus. "Lätt, eller hur?"
Jag nickade medgivande. Hittills talade Mathias sanning, det gick att se på honom. Hans ögon letade sig inte upp åt vänster, vilket i åtta fall av tio indikerade en lögn. Inte heller rynkades hans panna, han bet sig inte på underläppen eller gnuggade sina fingertoppar mot varandra.
"Var det ett självmordsuppdrag ni planerade att genomföra?"
"Nej. Eller jo, vi var beredda på att dö?"
"Men ni hade en flyktplan?"
"Jag vet inte. Kanske skulle vi tjuvkoppla en bil efteråt eller bara springa därifrån."
Nu ljög Mathias. Ögonen hade rullat upp åt vänster. Jag pressade in mina fingrar in under hans bröstkorg och bröt av det understa revbenet. Det knakade och Mathias skrek av smärta.
"Jag upprepar frågan. Hade ni en flyktplan?"
Med tårfyllda ögon svarade han; "Ja, vi hade en flyktplan. Utanför stod en Mercedesbuss vi skulle hoppa in i."
"Vilken färg, årsmodell och registreringsnummer?"
"Den skulle vara röd. Tror det var en äldre modell, en fyrtiofemma eller fyrtiosexa. Registreringsnumret minns jag inte."
"Vem körde fordonet?"
"Någon inom organisationen. Det var hemligt, ingen fick veta."
"När du säger organisationen, menar du då NSA?"
"Ja."
"Vad hade ni tänkt att uppnå med er lilla aktion?"
Mathias tittade ner på golvet en stund och skakade av smärta. Det såg ut som om han försökte formulera ett passande svar.
"Vi ville markera att ingen går säker så länge företagen styr samhället. Euro Trade Corporation är ett vinstdrivande företag med stor makt i riksdagen. En majoritet av riksdagsmännen får lönekuvert varje månad från företaget. De kontrollerar för i helvete hela livsmedels- och vitvaruindustrin i Sverige! Hela jordbrukssektorn är ju sönderslagen, det finns inga bönder kvar. Folk tvingas till urbanisering."
"Så ni vill hjälpa människor?"
"Ja."
"Genom att spränga och skjuta dem i småbitar?"
"Väljer man att jobba för ett sådant företag får man också ta konsekvenserna."
"Men de flesta arbetsplatserna ingår i Euro-konglomeratet. Hur ska människor försörja sig då?"
"Antingen får de hitta andra sätt, som att bli självförsörjande, eller slå tillbaka mot makten."
Nu hade Mathias klivit in i sin ideologiska roll och han verkade glömma smärtan för en kort minut.
"Jag har sett i dataregistret att du kommer från en mycket rik familj. Stämmer det?", frågade jag allvarsamt.
"Ja, tyvärr. Men jag bröt med min familj för två år sedan. De vet inte vad jag sysslar med. De skulle aldrig förstå."
"Hur har du kunnat försörja dig?"
"Genom NSA. Alla som går in i organisationen skänker sina tillgångar till den gemensamma kassan."
"Hur mycket gav du dem?"
"Två miljoner euro. Arvspengar från min farfar."

Mathias var ett så kallat guldbarn, hett eftertraktad bland kriminella organisationer. Ung, rik och uttråkad, som drömde om att göra revolt mot sina föräldrar och få uppleva äventyr. Med rätt bemötande kunde ärkeideologerna linda dessa naiva ungdomar runt sina fingrar.
"Hur kom du i kontakt med NSA?"
"Jag hörde talas om dem och tog kontakt."
Nu ljög Mathias igen. Efter meningen bet han sig hårt i underläppen medan ögonen irrade omkring. Jag lade min hand på hans bröstkorg.
"Nu försöker vi en gång till. Hur kom du i kontakt med NSA?"
"De fick tag i mig, okej. En kompis till en kompis behövde gömma sin piratmodul, så jag tog hand om den. En dag, när jag hade skittråkigt som vanligt, bestämde jag mig för att pröva piratmodulen, bara av ren nyfikenhet." Han gjorde en kort paus. "Från början tyckte jag inte att det var särskilt intressant, men sedan lyssnade jag på några diskussioner. Människor pratade om saker jag aldrig hört tidigare."
"Som vadå?"
"Jag vet inte. Politik, samhälle, om hur Europa behandlar andra länder. Saker som inte var reklam eller meningslösa debattprogram."
"Vad hände sedan?"
"Jag blev tipsad om att läsa en bok skriven av Claes Keller. Den hette Teknikliberalismen: Hur makten tjänar på att förvrida verkligheten."
"Vi känner till den boken. Fortsätt."
"Det var då jag fick upp ögonen. Att vårt samhälle bara var en stor lögn. Sedan besökte jag några NSA-forum och blev tipsad om olika mötesplatser. Jag beslutade mig för att bryta med min familj, tog mina pengar och stack. Och nu sitter jag här."

Han var rejält uppmjukad. Mathias skulle inte försöka ljuga mer. Det märktes att han insett det meningslösa i att inte tala sanning. Då kunde jag äntligen börja ställa mer relevanta frågor.
"Varför mördade ni Johan Matheus?"
"För att han var ett svin. Han förtjänade att dö. Det var han som övertygade handelsministern om att låta storbolagen få härja fritt. Alla tidigare regleringar som gällde, om vettiga löner i U-länder, om förbud mot reklam på k-märkta platser, om hälsofarliga ämnen i livsmedel, om utsläpp från fabriker och så vidare, allt detta avskaffades."
"Var det du som dödade honom?"
"Nej, men jag önskar att det var jag."?"Vet du vem som dödade honom?"
"Nej, det var någon annan i NSA. Jag vet inte vem det var."
"Vem kan tänkas veta det?"
"Bara vår ledare, Claes Keller, känner till alla operationer."
"Hur kommer jag i kontakt med honom?"
"Det gör du inte. Ingen vet hur han ser ut eller var han gömmer sig. Jag har bara träffat hans avatar en gång. Det var strax innan vi skulle genomföra det här uppdraget."
"Vad heter hans avatar?"
"Candide. Men han är nästan omöjlig att träffa. Han hatar tekniken och använder den sällan. Bara när han ska ge oss uppdrag."

Nyckeln till NSA:s kärna tycktes finnas i de olagliga servrarna. Men de var inte lätta att penetrera, inte ens med den teknik europadivisionen tillhandahöll. Vi behövde få tillgång till lösenord och adresser. Jag lossade knoparna runt Mathias händer och tog honom till ett förhörsrum. På bordet låg en fängelseoverall som jag instruerade honom att sätta på sig. Påklädd satte han sig vid bordet och därefter lade jag några linjerade pappersark och en penna framför honom.
"Jag vill att du skriver ner alla lösenord och serveradresser du kan komma på."
Mathias begravde ansiktet i sina händer och började gråta. Sedan tittade han upp mot mig med en hjälplös blick. Inte längre såg han ut som en livsfarlig terrorist villig att dö för sin sak, utan snarare som en liten pojke utan sin mamma.
"Jag vet inte vad de senaste lösenorden är. De delas ut på mötesplatser."
"Vilka mötesplatser pratar du om?"
"Vilken dag är det i dag?"
Fångcellerna hade en tendens att förvirra de intagnas tidsuppfattning. Lokalerna saknade både fönster och klocka.
"Det är torsdag."
"I kväll delas lösenord och adresser ut på en örbarställe nära Medborgarplatsen. Stället heter Kobra, det är en källarklubb som innefolket gillar. På klubben frågar du bartendern efter en shot med blå absinth. Det är allt jag vet, jag svär."

Efter förhöret skickade jag Mathias till vårdavdelningen. Det brutna revbenet fick inte punktera lungan om vi skulle behöva honom senare. Mina kollegor grävde redan i vägnätets videoarkiv i jakt på Mercedesbussen. Troligtvis var den stulen, men det skadade inte att se vart den tog vägen efter flykten från Nacka Forum. Själv begav jag mig hemåt för att byta om till något elegantare. I kväll skulle jag ut på fest.

Kapitel 1

"Vad tror du händer när sådana som oss är förbrukade? Blir allt bara svart""
"Ja", svarade jag.
Vi svävade tyst över Götgatsbacken i den svarta humlan, ett smeknamn för den svenska europadivisionens mest använda insatsfordon. Rund som en humla med vridbara rotorblad på vardera sida, liknade den, precis som smeknamnet avslöjar, en humla, både till form och hur den rörde sig. Farkosten brukade användas under nattuppdrag och var därför kamouflerad svart för att inte synas från marken. Den var också mycket tyst och särskilt användbar vid spaning och överraskningsuppdrag. Denna kväll följde vi en mörkblå BMW med misstänkta NSA-terrorister (*1), vilka vi trodde låg bakom förra veckans omtalade mord på handelsminister Gerhard von Blitzens närmaste man " företagsförhandlaren Johan Matheus. Från den svarta humlan kunde vi se Stockholms alla LCD-skyltar lysa upp staden, och längs med gatorna smekte det färgstarka ljuset fotgängare och bilar. De målades för stunden i rött, grönt, blått och gult och det var mycket vackert från ovan. Vi fortsatte längs med Götgatan på väg mot Gullmarsplan, och när vi passerade Skatteskrapan, ägt av public service-företaget Euro Media Corporation, möttes vi av en leende europapresident, vars huvud hologramprojicerades på husets tak.

Maria fortsatte sin filosofiska diskussion. "Många människor tror ju på ett liv efter döden, att deras själ lever vidare. Varför skulle det vara skillnad mellan oss och dem?"
"För att vi är maskiner. Vi är programmerade av människor och därför har vi ingen själ."
Diskussionen Maria förde var typisk för nyuppgraderade humanoider. Tidigare var hon en nivå fyra, men för två dagar sedan hade hon uppgraderats till nivå tre, vilket betydde att hon nu givits förmågan att dra logiska slutsatser och föra ett inre resonemang. Detta var avgörande för att ingå i insatsstyrkan, som ofta krävde sekundsnabba analyser vid fientliga situationer. Däremot kunde hon fortfarande inte agera självständigt utanför krigets arenor, inte fatta egna etiska beslut eller känna några former av känslor " om man bortser från den lojalitet alla robotar och humanoider programmerats att rikta mot den europeiska regeringen och de företag som sammarbetar med den. Men förmågan att föra ett inre resonemang ledde också till att hon blev medveten om sig själv, och på så vis, liksom för alla humanoider som uppgraderats till hennes nivå, gjorde det nödvändigt att konstruera en självbild. Oftast tog det en vecka av "grubblerier" och den begränsade artificiella intelligensen gav aldrig en humanoid " på den nivån " en annan slutsats än att hon var en regeringens tjänare. Av de tre humanoider som ingick i vår insatsstyrka, Grupp Röd, var jag den enda som låg på nivå ett. Mina egenskaper liknade mest människornas tack vare ett sofistikerat känsloregister, som gav mig möjligheten att sätta mig in i det mänskliga psyket. Utöver de standardiserade stridsfunktioner alla insatshumanoider utrustats med kunde min modell också förhandla, ta hänsyn till känslomässiga utspel, formulera nya idéer i realtid och anamma jargonger och språkbruk. I en civils ögon, som inte sett vad jag är kapabel till, vore jag som vilken ung kvinna som helst. Jag är en känslohumanoid, en av få som finns tillgängliga på den militära marknaden, och jag kan förstå kärlek, spänning, rädsla, avund, hopp, glädje och sorg. Den enda förmåga jag saknar, bortsett från ett matsmältningssystem, är att formulera kritiska tankar mot min uppdragsgivare.

"Målet fortsätter över bron mellan Skanstull och Gullmarsplan. Förbered låsning av objekt om målet eventuellt fortsätter in i Södra länken.", sade den svarta humlans pilot. Humlans datorsystem tog snabbt fram ett hologram av Södra länken som lyste upp instrumentpanelen, varefter vägnätet gav information i form av en röd triangel om vart vårt mål var påväg. Mycket riktigt körde BMW:n in i tunneln i riktning mot Huddinge. Inne i tunneln kunde vi dock se hur den röda pilen plötsligt vände riktning när vägarna gick samman och rörde sig nu mot Nacka i mötande trafik. Antingen anade terroristerna oråd och försökte skaka av oss, eller så ingick manövern i deras säkerhetsrutin. Oavsett vad hade vi ännu inte råd att avslöja oss, utan fick istället bevittna hur de gröna pilarna, alltså vanliga bilister, började röra sig oroligt, vissa sick-sacka för att sedan stanna upp. En tunnelsektionen satte igång att blinka rött, vilket betydde att brandrobotar vaknat till liv. I samma sektion stod sex gröna pilar stilla, varav vissa låg ovanpå varandra.
"Skicka genast ambulans till Södra länken", rapporterade piloten via radio. Vi flög vidare till tunnelns öppning vid Hammarby sjöstad, ett nergånget bostadsområde med hög kriminalitet som fram tills för trettio år sedan ansetts vara en familjeidyll. Ut ur tunneln kom terroristerna som nu svängde över till rätt körfält igen. Vi svävade ungefär femhundra meter ovanför dem och såg hur de i trehundra kilometer i timmen, hundra kilometer över hastighetsgränsen, närmade sig Nacka Forum, ett av Sveriges största varuhus som ägdes av Euro Trade Corporation.

"Jag tror att det är dit de är på väg. Gör er redo", sade jag till mina tre kollegor; Maria, Adam och fältingenjör Gabriel Kowalski, som var i full flärd att montera fast skyddshjämen på sin stridsutrustning. I den såg han mer ut som en robot än någon av oss humanoider, vilket jag vid andra tillfällen ofta fann ironiskt.
"Okej Freja, nu kör vi", svarade Kowalski.
"Gå ner över hustaket", ropade jag till piloten.
Bilen hade nu stannat vid parkeringen utanför varuhuset, och ur den sprang tre män i trendiga åtsittande kavajer och en kvinna i linne och militärbyxor. De bar alla stora svarta solglasögon och ryggsäckar och var på väg mot ingången.
Adam, vår krypskytt, hoppade ut ur humlan tio meter ovanför varuhusets tak, gjorde en mjuk rullande landning och lade sig med sikt över parkeringen. Snabbt monterade han upp sitt långdistansvapen. Varuhuset var precis på väg att stänga och de sista kunderna stod på parkeringen med överfulla kassar och kundvagnar.
"Dags att gå över till tacit-läge (*2)", sade Kowalski och drog visiret över ansiktet. "Byt till frekvens 153,5."

Så kom ett enormt brak, som fick humlan att börja vagga fram och tillbaka under några sekunder. Den mörkblå BMW-bilen hade exploderat och människorna på parkeringen kastades åt alla möjliga håll, matvaror, prylar och kläder låg utspridda överallt och en eldsvamp letade sig uppåt mot skyn, tills den så sakteligen löstes upp. Plågade skrik hördes i kvällsmörkret, sedan ett skott. Det var Adam som hade öppnat eld och skjutit en av de manliga terroristerna i huvudet. De övriga terroristerna skyndade sig in i varuhuset.
"Fri eldgivning. Försök skjuta kvinnan först! Arrestera en av terroristerna om möjligt", skrek Kowalski via tacit-länken.
Han hade naturligtvis rätt. Kvinnan var den farligaste av de tre terroristerna som återstod. Då terroristgrupper så som NSA oftast bestod av våldsamma män, med en skev kvinnosyn, krävdes det av kvinnorna att bli dubbelt så bra som sina manliga motsvarigheter. Med en sådan viljestyrka var de också de farligaste och de som sannolikast aldrig gav upp.

Humlan gick ner vid sidan av Nacka Forum för att undvika att hamna i direkt konfrontation med terroristerna. Maria, Kowalski och jag hoppade snabbt ut ur humlan, som sedan lyfte igen för att cirkulera ovanför varuhuset. Kowalski bar en pistol och en verktygslåda, utifall någon av oss humanoider snabbt behövde repareras, medan Maria och jag var beväpnade med varsitt höghastighetsvapen av modell större samt tårgasgranater.
"Maria och Kowalski, ni tar baksidan. Adam, slå sönder ett av takfönstren och täck oss ovanifrån", sade jag.
Inifrån varuhuset kunde vi höra hur terroristerna började skjuta vilt omkring sig. Ljudanalyseringsprogrammet avslöjade att det handlade om Kozlovs, ryska semi-automatiska karbiner med krutpackad kolfiberammunition som exploderar när kulan börjat våbla. Skadeverkan är förödande vid träff, även för oss humanoider. Kozlov är ett favoritvapen bland NSA-terrorister, dels för dess effekter, dels för att vapnet varit hyfsat lättillgängligt efter den ryska statsseparationen.

Via tencit-länken, som utöver kommunikation mellan insatsstyrkans medlemmar även var kopplad till den svenska europadivisions sambandscentral, ansökte jag om tillstånd att stänga av elektriciteten i Nacka Forum. Två sekunder senare släcktes samtliga lampor i området. De skadade människorna på parkeringen verkade panikslagna av vad som just inträffat. Vissa hoppade in i sina bilar och började köra, vilket i sin tur ledde till att en bil råkade rulla över ett gammalt pensionärspar som inte hunnit resa sig än. Jag noterade bilens registreringsplåt och skickade bildfilen till sambandscentralen för senare arrestering.
"Är alla klara?", frågade jag.
"Ja!", svarade samtliga.
Nacka Forum var från början bara en byggnad, men sedan det expanderat under Euro Trade Corporations regi, bestod varuhuset numera av tre sammanlänkade åttavåningshus med öppna torgytor i samtliga. Vi befann oss på den nordöstra sidan. Jag ställde mig bredvid huvudingången och tryckte mitt vänstra pekfinger mot glasdörren. I pekfingret satt en fiberoptisk värmekamera som skannade av området. De båda manliga terroristerna dök upp på bild, en på bottenplan omringad av butikspersonal sittandes på huk. Den andra stod tre våningar ovanför och höll utkik. Kvinnan gick inte att upprätta visuell kontakt med. Ut med golvet låg söndertrasade kroppar av butikspersonal som inte haft turen att tas som gisslan. Vissa saknade huvud, andra hade fått armarna eller benen avslitna medan några låg på rygg med decimeterstora hål genom buken.
Den krutpackade kolfiberammunitionen går aldrig igenom kroppen, utan sliter upp köttet vid ingångshålet, oftast med en sådan kraft att huden på den andra sidan rivs upp likt en utspänd plastfilm någon slagit knytknäven igenom.
"Då kör vi!"

Uppe på taket bytte Adam ammunition till en bedövningspil. Han hade bara en chans, så han var tvungen att träffa rätt. Under loppet av tre sekunder slog han sönder en ruta på glastaket med gevärets kolv, tog sikte och skjöt terroristen på tredje våningsplanet rätt i halsen. Terroristen hann dock avlossa några skott rakt framåt, varav en manlig medelålders butikschef i röd väst råkade hamna mitt i och bokstavligen exploderade. Terroristen föll därefter avsvimmad ner på golvet. Maria och Kowalski gick in via baksidan och säkrade området. Själv gjorde jag en rullande manöver utanför glasdörren, slet upp höghastighetsvapnet och skjöt iväg en skur av skott. Terroristen med gisslan stapplade tre steg bakåt medan skotten slet upp hans bröstkorg, för att sedan död falla ner i en lyckofontän bakom honom.
"Freja, du ska då alltid vara så dramatisk", skämtade piloten, som följde händelserna via tencit-länkens videoström.
Jag gick in genom den sönderskjutna glasdörren och skannade av området. För vanliga människor var lokalerna kolsvarta, om man bortser från månljuset som sipprade in genom glastaket.
"Fort, lämna lokalerna genast", sade jag med lugn röst till butikspersonalen, som i panik rusade mot utgången och trängdes mot det krossade glaset för att undkomma. Med skärsår hankade de sig bort mot parkeringen.
"Då var det bara kvinnan kvar. Ser någon henne?", frågade Kowalski.
"Ingenting härifrån", svarade Adam från taket.
"Negativt", sade Maria som nu befann sig ensam på våningsplan två.
"Jag skickar ut en röntgenpuls", föreslog jag.

Då vi insatshumanoider inte var kända för allmänheten, som naivt trodde att robotar fortfarande var spetsteknologi (om man bortser från sällskapshumanoider), var jag först tvungen att försäkra mig om att ingen civil bevittnade vad som skulle ske. Sedan lutade jag huvudet bakåt, pressade tungan mot gommen och lät pulssändaren därunder resa sig en decimeter ovanför munnen. En blixt, likt en kameras, gick av och på bråkdelen av en sekund visste jag var den kvinnliga terroristen befann sig.
"Hon är på bottenvåningen, i en sportbutik, i det mittersta huset."
Jag rusade igenom tunneln mellan de bägge husen och stod nu utanför butiken. Innifrån lyste ett grönt sken, troligtvis från infraröda glasögon, och vad jag kunde se såg det ut som om hon jobbade med att rigga en bomb. Hon såg stressad ut, tryckte snabbt på ett litet mobilt tangentbord och runtom låg sladdar huller om buller. Försiktigt öppnade jag dörren, riktade vapnet mot henne och skrek:
"Stanna! Polis!"
Hon vände sig snabbt och drog en pistol. Efter att jag avlossat några skott låg pistolen på marken tillsammans med hennes överarm. Den normala reaktionen, som jag sett flera gånger tidigare, vore att hon försattes i en sådan chock att hon inte längre skulle utgöra något hot. Istället stirrade hon mig rakt in i ögonen, med en beslutsam drogad blick, och tog några steg mot mig.
"Vad i helvete sysslar du med?"
"Ner på marken! Du är arresterad!"
Hon rev av sig de infraröda glasögonen, kisade lite och sa:
"Vad gör du här egentligen? Blev inte du arresterad? Har du börjat jobba för snuten nu eller?"
"Håll käften, lägg dig ner och håll händerna synliga", ropade jag med en befallande ton.
"Skjut henne."
"Du skjöt av mig min jävla hand. Din jävla subba! Men det spelar ingen roll längre. Vi är ändå alla döda. Bomben smäller vilken sekund som helst nu.", sade hon med ett brett leende.
"Skjut henne."
Jag satte ett skott mellan ögonen på kvinnan och hon segnade livlös ner. Lite längre bort hörde jag ett pipande ljud och insåg att tiden var knapp. Bomben måste bort snabbt.
"Håll humlan borta från hustaket", ropade jag i tacit-länken. Sedan greppade jag bomben med alla sladdar, rusade ut i mitten av torget och slungade den rakt upp genom glastaket. Den hann fortsätta ytterligare ett femtiotal meter för att därefter lysa upp himlavalvet med ett kraftigt ljussken följt av ett skakande dån. En sekund senare, som en följd av den tryckvåg som uppstod, sprängdes glastakets alla fönster och miljoner skärvor rasade ner mot mig. Jag hann precis söka skydd under en bänk när skärvorna slog ner i ett klirrande öronbedövande krash och bilda ett rökmoln av glaskross. Över hela bottenplan vilade - för en liten stund - en gnistrande dimma som slutligen löstes upp. Väl uppe på fötter igen märkte jag hur mitt ansikte var täckt av små glasspartiklar, vilket nästan påminde om det glitter vissa kändisar gillade att sminka sig med. Labbteknikerna skulle få ett helvete att borsta bort detta från min syntetiska hud.
"Freja här. Alla okej""

Alla var helskinnade. Den svarta humlan hade landat vid huvudentrén och Grupp Röd samlades runt farkosten. Maria bar den nersövda terroristen på sina axlar och slängde honom ovarsamt in i passagerarutrymmet.
"Jag undrar hur det är att drömma. Människor brukar ju uppleva en massa saker när de sover. För mig, när jag är avstängd, blir allt bara svart. Tiden mellan att vara avstängd och påslagen känns bara som ett kort ögonblick, men jag hinner ändå se mörkret. Är det alltså så det känns när vi är förbrukade?"
Maria hade börjat filosofera igen. Hon var en nivå tre humanoid. Vad som just inträffat påverkade henne inte på samma sätt som för en människa. Hennes kontrollsystem växlade bara från stridsläge till vanligt socialt läge igen och hon tog vid där vår diskussion hade slutat. Allt blod, alla döda människor och alla våldsamheter var inte längre relevant.
"Det är vad jag tror", svarade jag.
"Men hur blir det då för människor" Fortsätter de att drömma efter att de har dött" Är det så deras själ lever vidare?"
"Jag vet faktiskt inte."
Vi hoppade in i humlan och kunde strax därefter se, från luften, städgruppen med blinkande lampor och sirener anlända till brottsplatsen. För dem hade jobbet bara börjat. Humlan navigerade hem igen och under oss vattnade LCD-skyltarna storstadens gator med reklambudskap i ett hav av färger.


(*1) Neo Socialistisk Aktion. En underjordisk anti-kommersiell rörelse grundad år 2045 av författaren och aktivisten Claes Keller. Under de tolv år rörelsen existerat har den gått från att vara ett samlingsparti för politiska feltyckare till att i dag bestå av små oberoende terroristceller. För varje år har dess verksamhet utökats, innefattande politikermord, olaglig rekrytering, bombattacker och förbjudet politiskt klotter.

(*2) Tyst kommunikation. Humanoider och många robotar har redan detta inbyggt. Människor behöver däremot operera in ett gröntandschip i ryggmärgen, precis i nackslutningen, för att få åtkomst till det trådlösa nätverket.

Janne smekte lätt Lars kind och viskade erotiskt i hans öra:
- Det gjorde du bra Lasse. Nu kan ingen komma på oss.

Klockan var elva och de båda herrarna var på väg att lämna tv-studion för att äta en gemensam lunch hemma hos Janne. De brukade ofta äta lunch tillsammans. I taxin hade de nästan svårt att hålla händerna borta från varandra.

- Säg det en gång till, bad Janne törstigt.
- Du ger dig själv en oförskämd auktoritet, svarade Lars med ett lätt leende.

Janne darrade av behag och strök sina fingrar genom Lars röda vildvuxna kalufs. Som svar grabbade Lars tag i Jannes nackhår och drog honom till sig. De stirrade djupt och länge in i varandras ögon.

- Du lyssnar inte. Du går fram som en ångvält, kör bara över folk hela tiden, fortsatte Lars.
- Och du är väl en person inom journalistiken som står så långt ifrån grävande journalistik som man kan komma. Du skulle väl aldrig skita ner dina välputsade skor, viskade Janne retsamt.

Janne lade sig ner i taxibaksätet och lutade sitt huvud mot Lars knä. Försiktigt började Lars smeka Jannes oborstade skägg och tittade ängsligt ut genom fönstret i rädsla att bli upptäckt. Med sin nyfikna blick tittade Janne upp på Lars och undrade vad som skulle stå i nästa krönika.

- Det får du se då älskling. Men jag tror att den kommer handla om hur public service på kommersiella kanaler är bättre än den under statlig regi. Vill du att jag ska angripa dig igen?
- Ja gärna, kuttrade Janne.

Så stannade taxin utanför Jannes bostad. Efter ett litet kivande om vem som skulle betala gick de bägge herrarna in i trappuppgången. En lång, lång lunch väntade.