Bright Star
Kategori: Allmänt
Jag har tittat närmare på en film som Jane Campion regisserade 2009 – Bright Star. Den handlar om poeten John Keats, hans skapande och hans kärlekshistoria med Fanny Brawne, kvinnan som kom att bli hans stora musa. Denna analys kommer främst att fokusera på filmens intermedialitet.
Man skulle kunna säga att Bright Star dels är en film om personen John Keats och hans liv, dels en film om hans litterära konstverk. Sett ur en annan synvinkel skulle man kunna hävda att det är en film om John Keats och John Keats allena, eftersom hans prosa var en del av honom. Personligen instämmer jag i det sistnämnda. Filmen gör hursomhelst ett bra jobb med att berätta hans historia.
Vi lär känna John Keats när han är tjugotvå år gammal. Året är 1881 och han bor tillfälligt hemma hos en vän, skribenten Charles Brown, i Hampstead Village utanför London. Tillsammans spenderar de sin tid med att skapa poesi. I ett hus inte långt därifrån bor artonåriga Fanny Brawne med sin mamma och två småsyskon. En dag korsas deras vägar och attraktion uppstår. Dock är John Keats bror, Tom, sjuk och John spenderar mycket tid med att sköta om honom så romansen får dröja på sig. Ett tag efter att Tom gått bort flyttar familjen Brawne in i en del av Charles Browns stora villa. Ett bra ekonomiskt drag för Fannys mamma som är änka. Flytten bidrar också till att Fanny och Keats träffas dagligen och har mer tid till att utforska attraktionen dem emellan. Snart har de bara ögon för varandra.
Redan i anslaget sätts en viktig ton då vi får se filmens titel, var vi befinner oss och när, i filmrutan. Texten ser ut att vara skriven med en fjäderpenna och är mycket vacker. Kameran fokuserar på en nål med tråd som med mycket precision förs igenom ett tyg (vi förstår senare att det är Fanny som vi får se sy). I bakgrunden hörs en gosskör. Deras vackra stämmor ackompanjeras av tidstypiska instrument. Tillsammans blir det hela väldigt intensivt och vibrerande. Man anar en nerv i det som komma skall.
Direkt slås man av filmens fina foto. Det är väldigt rent och enkelt. Intrycket blir inte platt eller tråkigt dock, snarare tvärtom. Det finns en skärpa och elegans i fotot som går rakt igenom rutan. Mise-en-scènenen är naturalistisk. Så även set och settings. Funktionell rekvisita används och naturlig make-up; vanliga element i klassiska ”kostymfilmer”. Detta tillsammans med vetskapen om att det är en verklighetsbaserad film bidrar till att diegesis känns mycket trovärdig.
Med undantag från en del av Fanny Brawnes starkt lysande kläder går färgerna i en naturskala. Fannys kläder känns medvetet starka i kulören och lite annorlunda. Hon porträtteras som en ung kvinna som vet vad hon vill. Hennes klädval förstärker detta intryck. Det är filmen igenom, en fokusering på tyg och språk. Tidigt förstår vi att Fannys sätt att uttrycka sig är genom sina kläder. När hon träffar John Keats möter hon i honom en själsfrände. De båda skapar, det är bara medlen som skiljer dem åt. De delar kärleken till konsten och det vackra.
Litteraturen/poesin genomsyrar hela filmen. Vi får följa John Keats strävan efter att skapa de ljuvaste dikter. Han framställs som en mycket ömsint tänkare, mån om att skriva fulländade mästerverk. En man som ser det vackra i saker och älskar från djupet av sin själ. Hans blida uppenbarelse har något tydligt bräckligt över sig, den vittnar om de djupa tvivel han känner inför sig själv och sitt skrivande. Ben Whishaw, som spelar Keats, gestaltar detta med fingertoppskänsla. Poesi skrivs och läses högt. Ofta i naturen med stor inlevelse och fågelkvitter i bakgrunden. De vackra settingsen förstärker ordens skönhet. Slutresultatet är ord, ljud och bild i samklang.
Under filmens gång blir det mer och mer tydligt hur viktiga Fanny och Keats är för varandra. De ackompanjeras av lidelsefulla stråkar som signalerar djup tillgivenhet och brinnande kärlek. Som tidigare nämnt blir Fanny Keats musa, den person som får honom att tappa alla tecken på skrivkramp och skapa fantastiska verk. Han älskar henne så högt att han dedicerar dikten Bright Star (som också är filmens titel) till hennes ära. Detta eftersom hon är hans egen starkt lysande stjärna som inspirerar honom. Den och de andra dikterna som figurerar i filmen verkar vara original, så även den brevkorrespondens dem emellan som vi får ta del av.
Sammanfattningsvis tycker jag att Bright Star är en exceptionellt vacker film! Jane Campion bemästrar förmågan att få den här litterära biografin att fatta eld. Det är stilistiskt utan att kännas tillrättalagt. Hon trycker på alla rätta knappar; varierar bild, med musik, med ord så att lyriken lyfter och får en annan dimension. Hon får oss att känna för och förstå mannen bakom dessa kvarlevande verk. Dessutom får hon oss att själva bli inspirerade, att till exempel kunna se poesin i ett fallande löv eller en porlande bäck. Intermedialitet när den är som bäst. ©
Källförteckning:
Bright Star (Jane Campion, 2009)
http://www.poemhunter.com/poem/bright-star/
