Såg Dances with Wolves (Kevin Costner, 1990) ännu en gång häromdagen. Har väl sett den en sisådär femtioelva gånger, ändå gråter jag vid varje tillfälle jag ser den. Den är bara så otroligt vacker på alla sätt och vis. Dessutom var det extra kul att se den nu efter att jag har pluggat lite filmvetenskap eftersom jag ser på film på ett annat sätt än vad jag gjorde förr. Lite mer uppmärksamt och analyserande. Det slog mig till exempel att James Cameron måste ha inspirerats hiskeligt av denna film när han skrev och regisserade Avatar (2009), samt såg jag klara paralleller mellan detta episka drama och The Last Samurai (Edward Zwick, 2003). Mer om det en annan gång perhaps. Tillbaka till min lilla mini-recension.

Filmen bygger på en roman skriven av Michael Blake (som också skrev manuset). Den utspelas under 1860-talet i USA då inbördeskriget utkämpades i landet. Förutom kampen mellan nord och syd (som tillslut resulterade i att slaveriet förbjöds), var detta också en tid i historien då mängder av nybyggare kom till "drömmarnas land" och tog mark ifrån landets urinvånare - indianerna.

Indianerna ansågs vara ociviliserade och sågs på med mycket skeptisism. Rädsla och erövrar-tänke blev startskottet till en infekterad situation och det är precis där som filmen tar vid; Kevin Costner spelar en soldat som deltager i kriget. Efter en lyckosam insats belönas han med att själv få välja vid vilken militärbas han ska positioneras. Han väljer en långt bort, ute vid landets gräns. Han upptäcker snart att basen är övergiven och fallfärdig. Han börjar rusta upp stället, samt föra dagbok. En dag stöter han på indianer som bor i närheten av hans läger. Till en början är han rädd, men efter ett tag märker han att dessa indianer är fredliga. 

Utan att spoila hela filmen - för den som av någon anledning har missat den - så är detta början på en fantastisk vänskap. Det är en historia om att hitta sig själv och ett sätt att leva, om att stå upp för det man tror på. Settingsen är dessutom otroliga då filmen är inspelad i South Dakota där landskapet är magiskt. Det spelar ingen roll vilka dåliga filmroller Kevin har valt att göra lite här och där efter denna film, man kan förlåta honom för dem just på grund av denna prestation (plus en hel del andra starka insatser). Förutom att spela en av huvudrollerna, så är det även han som står för regin. Föga oväntat vann filmen sju oscar året därpå. Bland annat för bästa regi, bästa film och bästa filmmusik. Man bör ha sett Dansar med Vargar, så är det helt enkelt. ©