Förresten! Den som inte lockas av seriemördare borde istället zappa sig över till kanal nio ikväll. Samma tid som Hannibals premiär går av stapeln sänder nian en fantastisk film som jag bara måste tipsa om: Man on fire (USA & Storbritannien, 2004). Gillade du Taken (USA, Storbritannien & Frankrike, 2008) så kommer du ÄLSKA den här filmen.
I den här actionladdade dramathrillern spelar Denzel Washington huvudrollen som den sargade och alkoholiserade fd CIA-agenten/lönnmördaren Creasy. Han är trött på livet och tar - mot sin vilja - på sig att bli livvakt åt en liten flicka, Pita. Hon bor med sin familj i Mexiko. Där är kidnappningar av barn en del av vardagen och behovet av skydd stort. Den lilla flickan gestaltas fenomenalt av Dakota Fanning. Med charm och enträgenhet vinner hon tillslut Creasys hjärta. Sakta men säkert blir deras vänskap det som räddar honom och får honom att känna glädje igen.
En dag händer det som inte får hända - Creasy skjuts ned och Pita blir kidnappad. Trots att han blivit allvarligt skadad vid bortförandet, vägrar Creasy att vila. Istället blir han besatt av att få straffa de skyldiga till dådet. Han fattar - som titeln åsyftar - eld. Driven av sitt hämndbegär påbörjar han en jakt mot klockan.
Idag börjar det en ny serie på kanal fem. Tänkte faktiskt ge den en chans. Kanske till och med två stycken ifall första avsnittet visar sig vara sisådär bra. Två chanser av två uppenbara skäl:
1. Mads Mikkelsen. Utan sin underbara danska, men ändå. Mads Mikkelsen är Mads Mikkelsen.
2. Hugh Dancy, både duktig och gullig.
Hannibal heter den och kommer purfärsk till oss här i Sverige från USA. Handlingen kretsar kring specialagenten Will Graham (Dancy) som jobbar för FBI. Han har en förmåga att tänka som och empatisera med seriemördare. I första avsnittet teamar Will upp tillsammans med psykiatern Dr. Hannibal Lecter (Mikkelsen) för att kunna profilera och sätta dit dessa seriemördare. Vad han inte vet är att Dr. Lecter är just en av dem.
Är det något jag är allergisk mot, så är det när karaktärer i tv-serier föder barn på egen hand. Ni vet de där fruktansvärda scenerna när huvudpersonerna av någon anledning inte hinner till sjukhuset och tvingas föda precis där de är. Det skriks. Det är blodigt. Ungefär där stannar likheterna med verkligheten. Och det vågar jag påstå utan att själv ha varit med om/närvarat vid en förlossning. Jag förstår inte varför vi tvingas bevittna dessa scener over and over again. Är manusförfattarna/producenterna/regissörerna helt dumma i huvudet, eller är det så att de tror att vi är helt dumma i huvudet?
Nedan följer tre pinsamma exempel som alla får mig att rysa av embarrassment:
1. Joe Lando som Byron Sully i Dr Quinn - Medicine Woman
The way he moves. The way he talks. The way he looks at her. The way he brushes her hair. The way he jumps off the ground onto his horse in one swift move. The way he rides bareback. The way he sees the world. The way he thinks. The way he protects her. The way he respects her. The way he fights for what's right. And oh, the way he reads poetry. Lätt den främsta tv-hunken genom tiderna!
2. Pierce Brosnan som Remington Steele i Remington Steele
Elegant. Snygg. Charmig. Rolig. Karismatisk. Om en sådan man vandrade in i mitt liv hade jag hållit fast i honom lika hårt som Stephanie Zimbalists karaktär gjorde i serien. Kult!
3. David Boreanaz som Angel i Buffy the Vampire Slayer och Angel samt som Seely Booth i Bones
Som tonåring följde jag slaviskt Buffy och vampyrerna (som den så lamt hette på svenska). Back in the day spelade David Boreanaz vampyren Angel som genom en förbannelse återfick sin själ och bestämde sig för att börja bekämpa sina likar. I tv-serien träffade han Buffy som var den utvalda vampyrdräparen och en episk kärlekssaga tog sin början. Davids karaktär blev så populär att han blev erbjuden att fortsätta utveckla den i en spin-off som kort och gott fick heta Angel.
Nuförtiden kollar jag inte lika ofta på dessa serier, även om det händer att jag väljer ut något avsnitt då och då ur bokhyllan. Intrycket de gjorde på mig går inte riktigt att förklara. Jag kan fortfarande citera delar av den smarta dialogen och än idag bär jag en likadan irländsk Claddagh-ring som den Angel gav till Buffy i serien. Karaktärerna och handlingen kommer nog alltid ha en plats i mitt hjärta. Jag växte upp tillsammans med dessa "personer". De känns som kära gamla vänner.
Kanske är det därför jag är en trogen beskådare av Bones, Davids tv-projekt for the time being. Där spelar han FBI-agenten Seely Booth som jobbar tillsammans med ett antropologiskt team från The Jeffersonian Institute. Med gemensam kraft löser de mordfall. Mycket trevlig och intressant serie! Och David blir bara snyggare med åren.
Nu är den sista trailern för Breaking Dawn part 2 (Bill Condon, 2012) här. And I like what I see. Kommer bli en mäktig upplevelse i VIP-salongen i november! Totalt, hundra procent, megasäker på detta. ♥
När jag reser mig ur biofåtöljen mår jag smått illa och popcornen står halvätna kvar nere på golvet. Det var svårt att äta snacks under Snabba Cash 2 (Babak Najafi, 2012) om vi säger så... Till och med en luttrad moviegoer som jag själv fann filmen rätt så blodig och rå. Bra för figuren skulle man kunna hävda i och för sig. Förutom illamående i lägret råder även delade meningar om själva filmen; en del tycker den var kass och en del tycker (som jag) att den var riktigt bra.
Varför? Joel Kinnaman i en av huvudrollerna! Good looks aside, han är en stjärna. En sådan stjärna som svensk film behöver. När hans ögon svämmar över av heta tårar som vill ut, då är det som att någon kramar mitt hjärta med en järnhandske. Den intensiteten är liksom så outstanding att man blir alldeles tung i bröstet. Även Matias Varela (som spelar Jorge) levererar. Överhuvudtaget är skådespeleriet väldigt starkt filmen igenom. Det är aldrig att det blir den där "hej vi läser efter manus-känslan" som svensk film ofta är synonymt med.
Det är också intressant att se vad som händer med de karaktärer vi lärde känna i första filmen. Man har ett behov och en nyfikenhet som måste stillas. Uppföljaren går djupare än vad ettan gjorde. Här får vi faktiskt se vad som kan hända när personer väljer att vandra längs en väg de inte hade tänkt sig. En väg som de innerst inne vet är fel och som egentligen bara är en nedåtgående spiral mot undergång. Den är mörk och jävlig och de kommer gå vilse. Frågan är om de någonsin kan hitta hem igen?
Jag förväntade mig en tung film och jag hade rätt. Jag hade däremot inte förutspått att karaktärerna skulle vara så välarbetade och mångbottnade. Det var kul att få ta del av gråzonerna, att en människa inte behöver vara "ond" bara för att den utför onda gärningar. Det finns så många fler dimensioner än bara rätt och fel. Gillade också de teman av vänskap, förlåtelse och försoning som fanns. Mycket, mycket bra.
Ni som inte följer Let's Dance lika slaviskt som jag gör, ni bör zappa er fram till tv8 imorgon kl 21:00. Där visas The Bodyguard (Mick Jackson, 1992) som är en av många filmer jag har hemma i hyllan. Varför? Det här är romantik på hög nivå!
Ska strax åka till Rom, staden där John Keats drog sina sista andetag och begravdes i. Hoppas kunna hinna med att besöka Keats-museumet som är beläget där han bodde under sin tid i Rom. Det hade varit riktigt häftigt. Tänkte delge er en filmanalys jag skrev under en kurs på universitetet hösten 2011. Den handlar om, just det, John Keats.
Jag har tittat närmare på en film som Jane Campion regisserade 2009 – Bright Star. Den handlar om poeten John Keats, hans skapande och hans kärlekshistoria med Fanny Brawne, kvinnan som kom att bli hans stora musa. Denna analys kommer främst att fokusera på filmens intermedialitet.
Man skulle kunna säga att Bright Star dels är en film om personen John Keats och hans liv, dels en film om hans litterära konstverk. Sett ur en annan synvinkel skulle man kunna hävda att det är en film om John Keats och John Keats allena, eftersom hans prosa var en del av honom. Personligen instämmer jag i det sistnämnda. Filmen gör hursomhelst ett bra jobb med att berätta hans historia.
Vi lär känna John Keats när han är tjugotvå år gammal. Året är 1881 och han bor tillfälligt hemma hos en vän, skribenten Charles Brown, i Hampstead Village utanför London. Tillsammans spenderar de sin tid med att skapa poesi. I ett hus inte långt därifrån bor artonåriga Fanny Brawne med sin mamma och två småsyskon. En dag korsas deras vägar och attraktion uppstår. Dock är John Keats bror, Tom, sjuk och John spenderar mycket tid med att sköta om honom så romansen får dröja på sig. Ett tag efter att Tom gått bort flyttar familjen Brawne in i en del av Charles Browns stora villa. Ett bra ekonomiskt drag för Fannys mamma som är änka. Flytten bidrar också till att Fanny och Keats träffas dagligen och har mer tid till att utforska attraktionen dem emellan. Snart har de bara ögon för varandra.
Redan i anslaget sätts en viktig ton då vi får se filmens titel, var vi befinner oss och när, i filmrutan. Texten ser ut att vara skriven med en fjäderpenna och är mycket vacker. Kameran fokuserar på en nål med tråd som med mycket precision förs igenom ett tyg (vi förstår senare att det är Fanny som vi får se sy). I bakgrunden hörs en gosskör. Deras vackra stämmor ackompanjeras av tidstypiska instrument. Tillsammans blir det hela väldigt intensivt och vibrerande. Man anar en nerv i det som komma skall.
Direkt slås man av filmens fina foto. Det är väldigt rent och enkelt. Intrycket blir inte platt eller tråkigt dock, snarare tvärtom. Det finns en skärpa och elegans i fotot som går rakt igenom rutan. Mise-en-scènenen är naturalistisk. Så även set och settings. Funktionell rekvisita används och naturlig make-up; vanliga element i klassiska ”kostymfilmer”. Detta tillsammans med vetskapen om att det är en verklighetsbaserad film bidrar till att diegesis känns mycket trovärdig.
Med undantag från en del av Fanny Brawnes starkt lysande kläder går färgerna i en naturskala. Fannys kläder känns medvetet starka i kulören och lite annorlunda. Hon porträtteras som en ung kvinna som vet vad hon vill. Hennes klädval förstärker detta intryck. Det är filmen igenom, en fokusering på tyg och språk. Tidigt förstår vi att Fannys sätt att uttrycka sig är genom sina kläder. När hon träffar John Keats möter hon i honom en själsfrände. De båda skapar, det är bara medlen som skiljer dem åt. De delar kärleken till konsten och det vackra.
Litteraturen/poesin genomsyrar hela filmen. Vi får följa John Keats strävan efter att skapa de ljuvaste dikter. Han framställs som en mycket ömsint tänkare, mån om att skriva fulländade mästerverk. En man som ser det vackra i saker och älskar från djupet av sin själ. Hans blida uppenbarelse har något tydligt bräckligt över sig, den vittnar om de djupa tvivel han känner inför sig själv och sitt skrivande. Ben Whishaw, som spelar Keats, gestaltar detta med fingertoppskänsla. Poesi skrivs och läses högt. Ofta i naturen med stor inlevelse och fågelkvitter i bakgrunden. De vackra settingsen förstärker ordens skönhet. Slutresultatet är ord, ljud och bild i samklang.
Under filmens gång blir det mer och mer tydligt hur viktiga Fanny och Keats är för varandra. De ackompanjeras av lidelsefulla stråkar som signalerar djup tillgivenhet och brinnande kärlek. Som tidigare nämnt blir Fanny Keats musa, den person som får honom att tappa alla tecken på skrivkramp och skapa fantastiska verk. Han älskar henne så högt att han dedicerar dikten Bright Star (som också är filmens titel) till hennes ära. Detta eftersom hon är hans egen starkt lysande stjärna som inspirerar honom. Den och de andra dikterna som figurerar i filmen verkar vara original, så även den brevkorrespondens dem emellan som vi får ta del av.
Såg Dances with Wolves (Kevin Costner, 1990) ännu en gång häromdagen. Har väl sett den en sisådär femtioelva gånger, ändå gråter jag vid varje tillfälle jag ser den. Den är bara så otroligt vacker på alla sätt och vis. Dessutom var det extra kul att se den nu efter att jag har pluggat lite filmvetenskap eftersom jag ser på film på ett annat sätt än vad jag gjorde förr. Lite mer uppmärksamt och analyserande. Det slog mig till exempel att James Cameron måste ha inspirerats hiskeligt av denna film när han skrev och regisserade Avatar (2009), samt såg jag klara paralleller mellan detta episka drama och The Last Samurai (Edward Zwick, 2003). Mer om det en annan gång perhaps. Tillbaka till min lilla mini-recension.
Filmen bygger på en roman skriven av Michael Blake (som också skrev manuset). Den utspelas under 1860-talet i USA då inbördeskriget utkämpades i landet. Förutom kampen mellan nord och syd (som tillslut resulterade i att slaveriet förbjöds), var detta också en tid i historien då mängder av nybyggare kom till "drömmarnas land" och tog mark ifrån landets urinvånare - indianerna.
Indianerna ansågs vara ociviliserade och sågs på med mycket skeptisism. Rädsla och erövrar-tänke blev startskottet till en infekterad situation och det är precis där som filmen tar vid; Kevin Costner spelar en soldat som deltager i kriget. Efter en lyckosam insats belönas han med att själv få välja vid vilken militärbas han ska positioneras. Han väljer en långt bort, ute vid landets gräns. Han upptäcker snart att basen är övergiven och fallfärdig. Han börjar rusta upp stället, samt föra dagbok. En dag stöter han på indianer som bor i närheten av hans läger. Till en början är han rädd, men efter ett tag märker han att dessa indianer är fredliga.
Plöjer genom böcker för tillfället. Senaste i raden: The Lucky One av Nicholas Sparks. Och ni som kan era grejer, ni vet att Nicholas Sparks är mannen bakom böckerna som sedan blev The Notebook (Nick Cassavetes, 2004), A walk to remember (Adam Shankman, 2002), Message in a bottle (Luis Mandoki, 1999), med flera. Det säger således inte lite. Sådana titlar behöver inte förklaras. I alla fall inte för den som är en sucker for romance.
Har återigen sett Drive (Nicolas Winding Refn, 2011). Den är fortfarande lika bra. Fast den är nog inte allas cup of tea. Många säger att den är seg. I disagree. Måste faktiskt påpeka att jag tycker det är skillnad på om en film har ett långsamt berättartempo eller kort och gott är seg. Jag ser Drive som helt spot on, både stilsäker och suggestiv.
