Snabba Cash 2
Kategori: Allmänt
När jag reser mig ur biofåtöljen mår jag smått illa och popcornen står halvätna kvar nere på golvet. Det var svårt att äta snacks under Snabba Cash 2 (Babak Najafi, 2012) om vi säger så... Till och med en luttrad moviegoer som jag själv fann filmen rätt så blodig och rå. Bra för figuren skulle man kunna hävda i och för sig. Förutom illamående i lägret råder även delade meningar om själva filmen; en del tycker den var kass och en del tycker (som jag) att den var riktigt bra.
Varför? Joel Kinnaman i en av huvudrollerna! Good looks aside, han är en stjärna. En sådan stjärna som svensk film behöver. När hans ögon svämmar över av heta tårar som vill ut, då är det som att någon kramar mitt hjärta med en järnhandske. Den intensiteten är liksom så outstanding att man blir alldeles tung i bröstet. Även Matias Varela (som spelar Jorge) levererar. Överhuvudtaget är skådespeleriet väldigt starkt filmen igenom. Det är aldrig att det blir den där "hej vi läser efter manus-känslan" som svensk film ofta är synonymt med.
Det är också intressant att se vad som händer med de karaktärer vi lärde känna i första filmen. Man har ett behov och en nyfikenhet som måste stillas. Uppföljaren går djupare än vad ettan gjorde. Här får vi faktiskt se vad som kan hända när personer väljer att vandra längs en väg de inte hade tänkt sig. En väg som de innerst inne vet är fel och som egentligen bara är en nedåtgående spiral mot undergång. Den är mörk och jävlig och de kommer gå vilse. Frågan är om de någonsin kan hitta hem igen?
Jag förväntade mig en tung film och jag hade rätt. Jag hade däremot inte förutspått att karaktärerna skulle vara så välarbetade och mångbottnade. Det var kul att få ta del av gråzonerna, att en människa inte behöver vara "ond" bara för att den utför onda gärningar. Det finns så många fler dimensioner än bara rätt och fel. Gillade också de teman av vänskap, förlåtelse och försoning som fanns. Mycket, mycket bra.
Problemet med Snabba Cash 2 är att vi får lära känna personerna såpass mycket att handlingen blir mer som en biroll i filmen. När man tänker efter så händer det inte särskilt mycket under en timme och trettionio minuter. I alla fall inte så mycket som det skulle kunna hända. Det är mycket karaktärsstudier, splatter och vapen, men inte särskilt mycket överraskningar. Sedan tycker jag att det blir lite väl mycket fokus på pengajakt. Jag vet inte riktigt om jag köper hetsen. Kan man verkligen vara så besatt av deg att man riskerar allt och alla bara för pengar? Nja. Fast vad vet jag? Det livet som filmen målar upp är så långt ifrån mitt eget som man bara kan komma. Och tur är väl det. ©
